Bön del 2

Döda ramsor

Jag var på min farbrors begravning för ungefär ett år sedan. Prästens bön ljöd riktigt illa i mina öron. Prästen bad Gud att vara nådig mot min farbror, som hade flyttat från tiden till evigheten cirka tre veckor tidigare. Vad skulle det tjäna till? Har vi gått över till den romersk-katolska läran om skärselden intalandes oss själva, att vi skulle kunna påverka de avlidnas evighetsöde i efterhand genom vissa föreskrivna böner? det gäller min farbror tror jag dock att han nått fram till de rättfärdigas vila.

Beteendet i fråga verkar fromt men är i grunden inget annat än liturgiska knep, utan innehåll. Bönen har förvandlats till ett programnummer som ska ge psykologisk tröst. Det handlar om missbruk av bönen.

Jesus träffade en gång en kvinna vid Sykars brunn i Samarien. Mellan dem uppstod en diskussion om bön. Kvinnans förståelse av bön var ritualistisk. hennes uppfattning var det viktigt var och hur bönen utfördes. Det var en tradition som förmedlats i generationer.

Jesus bryter med kvinnans uppfattning om bön. Traditionerna brakar samman på ett sådant sätt att den syndiga kvinnan blev en evangelist vars förkunnelseverk ledde till att det blev väckelse i den samariska staden redan samma dag. Gud söker inte människor som enbart upprepar tomma ramsor, detta oavsett om det är i templet eller på berget. Han vill ha bedjare som ber i Ande och sanning. Anden hjälper oss som inte vet hur eller om vad vi bör be. Om det behövs ber Anden själv i oss med ordlösa suckar. Vi bör inte be i köttet överhuvudtaget och särskilt inte bara därför att någon gudtjänstsordning kräver det. Vi ska bedja i ande och sanning det vill säga i den Helige Ande och Jesus Kristus. Det är Jesus Kristus som är sanningen. Medan vi ber de böner som Anden ger oss förnyas vårt böneliv. Vi ber inte längre meningslösa böner så som exemplet jag gav i den här textens början.

Det böneliv som Anden åstadkommer är inte något tråkigt tvång. Bönen blir till ett spännande möte med Gud, där vi hela tiden får vara ansikte mot ansikte med Honom under Andens ledning. Den Helige Ande i oss kommunicerar med vår Himmelske Fader på människors och änglars språk.Vi är inte kallade till att skapa ritualism och självbedrägeri, att föreställa oss att bönen är något slags magi som fungerar bara för att man genomför den. Nej, bönen är ett liv i relation till en annan person, som är alltings Herre. Bönen är i grund och botten barnets samtal med sin Far och som sådan en kanal i vilken kärleken flödar från Fadern till mig och tillbaka.

Avstå från böner som läses bara för vanans skull och öppna dig för Andens ledning. Då kanske du får möta den Gud som kommunicerar och talar även till dig så att det ringer i båda öronen. Jag menar inte att vi inte skulle kunna använda även färdigskrivna böner som stöd i vårt böneliv, utan det att vår bön inte får vara ett tanklöst tramsande för vanans skull, utan att ens förstå hur banalt det blir i sådana fall. Vi får inte heller förringa bönen genom att göra den till ett obligatoriskt programnummer för att skapa en kristilig avslutning på någon sammankomst, bara för att det hör till. Det är en köttslig religiositet.

Äkta bön som påverkas av Anden är kommunicerande kärlek.

Översättning: Emma Ingelsson Alkbring

Kristen identitet 5

När det gäller kristen identitet är frågan; vem är människan efter att hon fått uppleva pånyttfödelse? Rätt dräkt men fel man är en lika dålig kombination som rätt man med fel dräkt. Man bör justera sin identitetsupplevelse efter ordet så att det inte blir disharmoni. När ordet och erfarenheten visar på en och samma verklighet blir det harmoni och man finner vila och frid.

Vad lär då Bibeln egentligen ut om en kristens rätta identitet? För det första; grunden för vår identitet är Jesu Kristi fullkomliga offer på Golgata. Han har friköpt oss till hans egna genom att ge sitt eget liv för oss. Vi tillhör honom. Genom att tro på Jesus Kristus har vi fått våra synder förlåtna och fötts på nytt från ovan. I samband med pånyttfödelsen har ett under skett, en syndig, dödlig människa har blivit till en evighetsvarelse värdig himlen.

Vi har förflyttats från mörker till ljus och från död till liv. Såsom dolda i Kristus har vi fått del av hans rättfärdighet och ande. Redan nu har vi blivit delaktiga i hans evighetsliv och hans seger över döden.

Vi är alltså rättfärdiga och som sådan älskade av Gud. Gud har gett oss sin son, till rättfärdighet, lösen, helgelse och visdom. Allt det förutnämnda är en gåva till oss, som vi tar emot genom att lära känna Jesus Kristus.

Vi är heliga. Helighet betyder att vi är avskilda för att endast användas av Gud. Vi hör inte längre till den här världen, trots att vi vistas här. Därför omskärs våra hjärtan när vi kommer från vår öken fram till det utlovande landet. Hjärtats omskärelse innebär att våra hjärtan frigörs från att älska världen så att vi kan älska vår himmelske fader med odelade hjärtan.

Vi lever i en förändringsprocess när det gäller identiteten. Vi förändras från härlighet till härlighet. Vi förändras genom att se på Jesus Kristus. Genom att betrakta Honom, inte bara snegla lite då och då.  Ordet uppmanar oss att fästa blicken på vår tros upphovsman och fullkomnare. I det att vi växer tillsammans med vår Herre förändrar den Helige Ande oss utan att vi märker det själva. Jesus blir oss kär och synden blir motbjudande.

Vi förstår att det är Guds kärlek som för oss till bättring och nåden som uppfostrar oss till att säga nej till synden. När vi lever nära Jesus, vandrandes i ljuset, får vi njuta av en kontinuerlig nåd till syndernas förlåtelse som för med sig frid och vila även, då när frestaren cirklar omkring en och foten slinker ner i ett lerigt dike vid sidan av vägen. Vi lever i ständig förändring. Vi förändras fram till det ögonblick då himlen öppnas och vi får se Jesus såsom han är. Då kommer vi att förstå att vi är ett himmelskt folk och Kristi medarvingar, eftersom Han är den förste i en stor syskonskara. Vi är Guds prinsar och prinsessor och vi förändras till att bli lika Jesus. På dagen för hans ankomst blir förändringen färdig.

Läs ordet och fäst din uppmärksamhet på allt det otroligt underbara som ordet berättar om just dig och mig.  Fäst din uppmärksamhet vid Guds löften och Hans Kärleksbevis och du kommer att märka att du uppfylls av glädje utan gräns, en tacksamhet som kommer naturligt och blir det centrala innehållet i ditt liv, redan nu i den här tiden.

Och det är dags för jubeldans!

Översättning: Emma Ingelsson Alkbring

Bön del 1

Berättelsen om den orättfärdige domaren

Jesus berättade en gång för sina lärjungar om en orättfärdig domare, som inte var rädd för människor och inte heller brydde sig om Gud. Domaren hade fördelar för egen del i åtanke och för den skull skötte han sin tjänst på ett tryggt sätt, till synes enligt lagen. Det gick bra för domaren till dess han stötte på en änka som hade en ouppklarad sak. Dag efter dag dök änkan upp och nötte på domarens dörrkarmar. En dag hade domaren fått nog och beslöt sig för att sköta ärendet på ett riktigt sätt för att slippa störningen. Men handlar denna berättelse verkligen om uthållig bön? Predikanter undervisar utifrån Jesu berättelse om hur vi borde kämpa i bön, till dess att vi får ett genombrott stiger upp från sin divan och löser problemet.

Kärnan i Jesu undervisning är dock att Gud inte är en orättfärdig domare. Vi behöver inte klättra upp till himlen för att väcka en sovande Gud. Vi har en Gud som ger till sina vänner till och med när de sover och som skyndar sig att svara medan vi fortfarande ber. Jesu fråga; kommer människosonen att finna någon tro på jorden vid sin ankomst, är till sin natur ironiskt retorisk. Jesus vet att Gud inte kan misslyckas med sin avsikt att bereda en brud åt sin son. Istället för att Jesus skulle mena en räddande tro, frågar han efter en tro som ber på barnets vis, oupphörligen.

Oupphörlig bön är inget tjat. Det är inte att störa den allsmäktige. Den bön som Jesus talar om är samma bön som Paulus undervisar om i Filipperbrevets fjärde kapitel. Det handlar om att kungöra alla behov inför Gud Fadern, genom åkallan och bön, med tacksägelse. Alla behov, inte enbart stora och synliga eller hedervärda. Vi bör be med tacksägelse, för att be utan att tacka, det är att gnälla. En sådan inställning och livsstil där vi lägger fram alla våra behov inför Fadern, oavsett om det handlar om världsligt eller andligt, är den kontinuerliga bön, som Bibeln talar om. Vi får alltså lägga fram inför Fadern med tacksägelse vårt behov att få rening från våra fall i synd lika väl som vårt behov av kunder till vårt företag. Då bevarar Guds Frid som övergår vårt förstånd oss i Jesus Kristus. Det svar som Gud har lovat att ge på var och en av våra böner är frid, Guds frid som övergår allt förstånd.

Det Gud längtar efter är att vi skulle våga tro Honom om så mycket gott att vi skulle anförtro alla våra behov till honom i förtröstan likt barn. Vi har en Far, som kan och vill svara på våra böner och vars tankar för oss är fridens tankar, eftersom han är fridens Gud.

När vi lever i en sådan relation med Fadern får vi frimodigt tänka på allt det som är gott, berömvärt, sant, vackert och rätt och då kommer Fridens Gud själv att vara med oss. Vi får alltså tänka på goda saker, det är Guds vilja för oss och enligt Bibeln, det är inte ett positivt tänkande som innehåller självbedrägeri. Då är Gud med oss och vår bön förvandlas och blir oupphörlig och till en nära gemenskap med Honom, i den Helige Ande.

Domaren är vaken och ivrig att ta sig an ditt ärende, eftersom han har ett gott sinnelag och han älskar dig.

Översättning: Emma Ingelsson Alkbring

Kristen identitet 4

Syndig eller helig?

Hurdan är jag? Syndig eller helig? En av de största utmaningarna för oss troende är att våga tro på Guds ord så som det är skrivet även om det kanske strider mot våra erfarenheter.

 På erfarenheternas nivå, när jag betraktar min spegelbild, ser jag mig själv som misslyckad och eländig på många sätt och till och med benägen till att falla med avsikt, alltså en syndig människa. Ordets spegel däremot visar mig en människa för vars skull Jesus Kristus avstod från sin rätt att njuta av oavbruten tillbedjan och lovprisning i ärans himmel. Han stannade inte i lovprisningens centrum utan gav sig iväg på en resa till livet som människa. Han föddes som en hjälplös människa och var beroende av de fallnas välvilja och omsorg. Hans resa fick sitt slut på Golgata kors, där han var utskämd och förkastad. Vägen gick från ärans himmel till döden. Det pris som Gud betalade för vår frälsning genom att offra sin egen son är den måttstock som vårt värde mäts med.

Genom Guds nåd får konflikten sin lösning. I Romarbrevet beskrivs i sjunde kapitlet en strid mellan människans vilja och verkligheten. Lösningen kommer genom den Helige Andes verk, vilket Paulus beskriver i det åttonde kapitlet.

Nyckelordet i Paulus undervisning är ”jag”. Han förmår inte det goda som han själv vill, inte heller undvika det onda som han avskyr. Det handlar alltså om hans egen vilja. En vilja som hör till köttets område och köttets väsen är enligt Paulus egna ord fiendskap med Gud. En människa som vandrar i köttet är alltså oförmögen att göra det goda och undvika det onda.

I Galaterbrevet säger Paulus samma sak med helt andra ord: ”Köttets gärningar är uppenbara, de är…” och sedan kommer det en lång lista. Paulus menar inte alls att han inte skulle förmå att göra det som är gott då när han vandrar i Anden. Annars skulle vi ju ha anledning att slänga bort våra Biblar som sopor, för även där skulle det bara finnas nedskrivet det onda som inte ens Paulus kunnat undvika. Vi är alltså inte kallade att göra det som vi själva vill, utan vad Gud vill.

Paulus konstaterar hursomhelst att hans benägenhet att falla inte alls bestämmer hans essens och identitet. Därför skriver Paulus att han själv inte är den som syndar, utan det är synden som bor i hans kött som gör det. Synden har en bostad och det är köttet, som ordet uppmanar oss att ta död på med hjälp av Anden. Detta att synden bor i mitt kött betyder inte att det på något sätt skulle bestämma min identitet eller mitt värde. Ett förtydligande exempel: även om jag kanske hade en riktigt stor näsa, skulle jag ändå inte vara en riktigt stor näsa. Identiteten bestäms inte av en egenskap. Därför är det möjligt att vi kan vara Guds barn och älskade av honom, trots att vi råkar bära med oss en dödens kropp, så som Paulus benämner vår köttsliga, själviska natur.

Jag är alltså inte en syndig, utan en helig person i vars kött synden bor. Det gör en enorm skillnad. När jag förstår det blir jag fri från rädslan för att falla. Annars skulle jag vara tvungen att vandra med ständig rädsla. Detta betyder inte att jag aldrig faller för en synd, det betyder att mina fall inte bestämmer min identitet. Jag är Guds barn även i smutsiga kläder och jag är glad för det.

Översättning: Emma Ingelsson Alkbring

Kristen identitet 3

Självbildens effekter

När man ser på en troendes liv märker man att en central aktör är hans eller hennes självbild med ett annat ord hans eller hennes identitet. Hurdan en människa ser och upplever sig själv har betydelse för hela livet. Identiteten styr vårt andliga liv, exempelvis genom att ge oss glasögon, med vilka vi läser Guds ord. Vår Gudsbild, hurdan vi tänker oss Gud, är också den bunden till vår egen identitet.

En troende som har förblivit sina bristers fånge för att ägna sig åt ömkansorgier till sin egen eländighets ära, får till slut även på den andliga planet ett svagt och fattigt liv som troende. Självuppfattningen styr hur vi relaterar till ordet och till den sanning som ordet förkunnar. En syndcentrad troende som beklagar sin dålighet hittar bara de bibelställen som ligger till grund för den egna eländigheten. Hon eller han förvandlas och förlorar förmågan att ens lägga märke till den bärande inbjudan till vila och kärlek som finns med i Guds ord. Däremot finner han eller hon bara krav, lagbud och betryck.

Gudsbilden förvandlas till att bli krävande, sträng och till och med något absurd. Man hittar alltid en anledning varför man själv går miste om upplevelsen av den utlovande vilan och nåden och tror därför att man måste själv förtjäna sitt värde genom att gottgöra livets misslyckanden och synder.

Om vi däremot tar till oss nådens kraft direkt i troslivets början, nåden som gör oss gränslöst värdefulla genom en gåva, blir hela vårt liv i gemenskap med Gud fullkomligt annorlunda. Livet tar form som barnets liv i den älskande Faderns omsorg.

Efter att jag själv tillägnat mig denna nya identitet, som Jesus gav oss genom sitt verk på Golgata, kom jag in ett liv med förståelse för att Faderns kärlek bär även då när jag är trött och kraftlös. Då blir syndafall inte livshotande upplevelser för jag vet att möjligheten att göra bättring är en gåva som är mig given. Det är en gåva därför att bättringsverkets syfte är att ta bort från mig de hinder som hindrar mig att ta emot Guds godhet. Om jag inte förstår att bättringen till sin natur är en gåva blir slutresultatet att jag efter varje fall söker mig större och större fikonblad som Adam på sin tid.

Guds helighet är till dom eller till tröst för mig beroende på om jag möter den från trälens eller barnets synvinkel.

Att vara förtrogen med ordet är en nyckel till rätts sorts identitet. Handen som vrider om nyckeln är Guds Helige Ande. Vägen till livet som en ny skapelse går genom uppfyllelse av den Helige Ande och ordets kraft. Anden öppnar upp sanningen för oss om vad det innebär att vara benådad, ett Guds barn och friköpt av Jesus Kristus. I Honom som ordet kallar den siste Adam har den gamle Adams väg nått sitt slut. Därför behöver jag inte längre hålla fast vid identiteten som syndare, den finns inte längre, jag är dold i Kristus och allt det gamla är förgånget. Kvar förbliver Kristus Jesus som uppfyller allt.

Och jag får vara ett älskat barn.

Översättning: Emma Ingelsson Alkbring

Kristen identitet 2

Grunden för identiteten

Att komma till tro på Jesus är den mest betydelsefulla enskilda händelsen i våra liv, detta oavsett om det är en radikal och livsomskakande upplevelse eller slutet på en längre tids fridfull inre mognadsprocess. I båda fallen dyker frågan om identitet förr eller senare upp. Gamla synder och besvärande saker från det förflutna kan en dag stirra tillbaka på en från spegeln, istället för den troende med strålande ansikte som fanns där ännu igår. Frågan väcks; vem är jag?

Om vi låter oss bestämmas av vardagens erfarenheter, kommer vi snart i motsättning med det som ordet uppenbarar för oss. Den troende kan rentav börja ifrågasätta sin egen frälsning.

Vi får inte grunda vår tro på upplevelser, eftersom dessa kommer och försvinner som morgondagg. Dagens upplevelse slås sönder av morgondagens vågor som kan komma från olika håll. Våra liv som kristna kräver en grund som håller oberoende av våra omständigheter och känslor.

Den enda hållbara grunden finns i Bibeln, Guds ord. Bibeln är en universell auktoritet, som godkänns av alla kristna. Övriga källor kan man ha olika åsikter om, var och en ståendes med flammande ögon bakom sin egen bekännelse. Ordet är den Helige Andes svärd, inte vårt. Guds ord är ett svärd som man måste låta tränga igenom den troendes hjärta. Ordet dömer våra tankar och planer genom att skilja själ och ande åt.

Guds ord är en auktoritet som vi bör upphöja över förnuftets slutsatser, även då vi inte helt förstår Bibeln. Därför bör man inte försöka fäkta med andra med Bibeln. Den enda huvudet som man får (och då och då bör) slå på med Bibeln är det egna huvudet.

Istället för att vi tar ordet och anpassar det efter våra upplevelser bör vi tolka våra upplevelser med hjälp av ordet. Om Guds ord och våra upplevelser strider mot varandra har ordet rätt.

Ordet, inte erfarenheterna, är den sanning som helgar oss.

Vi måste alltså våga tro att det är sant, det som ordet uppenbarar för oss, även om oss själva, oavsett hur obehagligt det kan kännas. Annars perverterar vi ordet och förstör dess kraft. Anden har bundit sig till ordet så som det är skrivet, inte till våra populärversioner av det.

Ordet försäkrar oss om förlåtelse genom Jesu blod. Allt det gamla är förbi något nytt har kommit. Så är det enligt ordet grundval, oavsett hur det känns. Fastän samma ansikte syns i spegeln med rynkor och allt har personen bakom ansiktet förändrats. Istället för en identitet som en syndig och fallen Guds fiende har en identitet som Guds barn och Kristi medarvinge kommit.

Ordet upphöjer oss till en ställning som älskade barn, som Fadern gläder sig över. Vi har fått bli delaktiga i Jesu Kristi rättfärdighet och vi är heliga, alldeles oberoende av känslor eller upplevelser. Denna ordets sanning försäkrar oss den Helige Ande även idag, ty salig är den som fått sin överträdelse förlåten och vars synd ingen längre kommer ihåg.

Den salige är lycklig i Faderns famn.

Översättning: Emma Ingelsson Alkbring

　

Kristen identitet 1

Vad är en kristens rätta identitet? Under de senaste dagarna har jag återigen funderat på det.

Idén till att skriva om identitetsfrågan kom i ett kristet möte där det verkade som om en av talarna inte förstod detta. Frågan om identitet är en central fråga för hela vårt liv tillsammans med Jesus.

Om jag bär med mig en främmande identitet, en självbild som strider mot den som Bibeln visar mig, lever jag oundvikligen ett besvärligt liv på något sätt. Det är som om man hade på sig en kostym som inte bara har fel storlek utan även är gjord för en helt annan kroppstyp. Det skaver, vrider sig och stramar åt.

Det är naturligt för oss att komma in i det nya livet bärandes på det gamla livets klädpåse.

I den finns vår självbild bevarad i naftalin med vår roll som syndig och fallen människa som knappast någon kan älska. Bara Gud är möjligtvis ett undantag. Negativa tankar och känslor som förminskar oss förklär sig i fromhetens dräkt, exempelvis i självförnekelsens svarta rockar i de kretsar där det anses att frälsningsvisshet är ett tydligt tecken på andligt högmod.

Detta trots att Bibeln uttryckligen konstaterar att den är skriven för att vi ska veta att vi har evigt liv genom att vi tror på Jesus Kristus. Att förminska sitt eget värde är inte ödmjukhet, även om vi av misstag tror det.

Äkta ödmjukhet visas genom att man går med på att tro allt det som Bibeln uppenbarar för oss, bland annat om oss själva. Den äkta ödmjukheten går med på att klä sig i den identitet eller självbild som Bibeln erbjuder.

Det som vi anser ödmjukhet är ofta smärta innesluten i ett skal av stolthet. Det visar sig när följden av den falska ödmjukheten blir att man på ett eller annat sätt ogiltigförklarar det som Gud tydligt har uppenbarat i sitt ord. Oftast visar sig denna ”ödmjukhet” i att man förminskar sig själv eller i skuldkänslor utan orsak, som inte ens Gud kan göra något åt. Gud botar inte någon med våld, mot den egna viljan. Detta lär vi oss av händelsen med Jesus och den lame mannen.

Bibelns bild av människan kan vara för radikal för att tros på i båda sina extremer. Först är vi fallna varelser, fördärvade av synden och Gud fiender, allt detta innan vi kommit in i frälsningen. Å andra sidan är vi heliga till vår natur, rättfärdiga och Guds älskade barn, när vi har kommit till tro på Jesus Kristus för vår frälsning. Både budskapet om den fallna människans ondska och budskapet om den frälsta människans helighet sårar människans självbild.

Det är lika svårt för en människa att tro på sin egen helighet, rättfärdighet och älskvärdhet efter att ha fått uppleva frälsning, som det förut var att tro på sin egen syndfullhet. Det bekvämaste vore ju att anse sig vara lagom, inte alltför helig men inte heller alltför ond.

Bibeln lär dock ut att var och en som är i Kristus är en ny skapelse och allt det gamla är förgånget. Bibeln ger inte någon möjlighet att stanna kvar och flyta omkring mittemellan helighet och ondska. Guds ord för oss till heligheten på ett radikalt sätt. Även när vi inte själva tror oss förtjäna det. Helandet börjar, Guds kärleks marinering av oss i nådens kryddbuljong. Och vår identitet förvandlas till en identitet som Guds barn.

Översättning: Emma Ingelsson Alkbring

Verksamhet ur vila

Den centrala utmaningen i en troendes liv är att finna en egen plats att växa på. Den bästa platsen vore naturligtvis vid Jesu fötter, såsom Jesus förklarade för Marta en gång när hon var bekymrad över Marias lathet. I Jesu närhet, där man hela tiden har ögonkontakt med herden och befinner sig inom hörhåll, finns en plats där människor kommer åt att växa.

Det är en kristen paradox, att all tjänst och verksamhet kommer ur vila och förverkligas endast genom vila. Först när vi har avstått från att sysselsätta oss i egen kraft och lugnat ner oss vid Jesu fötter med vår blick fästad på honom, trons upphovsman och fullkomnare, kan vi växa till tjänande kristna.

Det arbete som vi gör åt Herren i vår egen kraft är ett arbete som inte tjänar någonting till, eftersom det kommer ur köttet, som är Bibelns benämning på den naturligt själviska delen av oss.

Köttets gärningar är aldrig till nytta, inte ens när vi är med i kristligt motiverade sysslor. Missionskretsar, bönegrupper, diakonal verksamhet för ensamma, bibelgrupper eller vilken annan kristligt sinnad verksamhet som helst nyttar ingenting till, och man får inte ens en belåten suck från vår Herre, om verket utförs i köttet, utan Andens ledning.

Vi behöver födas på nytt från ovan och få ta emot den Helige Ande för att kunna vara nyttiga över huvud taget. Först när vi har lugnat ner oss i vår egen kammare, vid Jesu fötter, kan vi få kraft till tjänst. Jesus uppmanade sina egna lärjungar att stanna kvar tills det som blivit lovat dem hade inträffat. Jesus sade till dem att de skulle få kraft när den Helige Ande kommer. Vi bör vara tillfred med att sitta på samma sätt i vår egen övre sal till dess den Helige Ande kommer med kraft. Först när vi fått kraft genom den Helige Ande kan vi vara till nytta som himmelrikets tjänare.

Trons utmaning är att gå med på att vila på sin plats för att senare kunna bryta upp.

Vår utmaning är inte att skapa lediga tjänstetillfällen i församlingen som människor kan slita med, utan att skapa möjligheter för människor att förverkliga sina kallelser i de uppgifter till vilka den Helige Ande kallar den troende vid Jesu fötter. Då kan människan växa utan att riskera utbrändhet.

När det gäller himmelrikets angelägenheter gör förståndet en kyllerbytta.

Oversättning: Emma Ingelsson Alkbring

Kristen tro i kris

Jag har redan hunnit förundras någon tid över församlingen. Det känns nästan som om församlingenens syfte vore att vara en plats där man underhålls, eller där troende passiviseras till att leva på flytande föda, så att de blir invalider andligt sett. Så blir människor som redan borde kunna vara andras lärare, så som författaren till Hebreerbrevet så passande beskriver. (Hepr.5.) även i fortsättningen beroende av att få mjölk som föda. Andlig flaskmatning åtsadkommer bara att man hålls vid liv, om i längden ens det. Problemet består av födans ensidighet och följs av ett allvarligt bristtillstånd med alla dess följder.

Församlingen borde inte vara en plats dit man går för att se hur prästen klarar av dagens eller veckans rollprestation. Församlingen är i själva verket inte alls en plats, utan Guds barns sammankomst och kan som sådan förverkligas varhelst två eller tre råkar träffas.

För att kunna växa till en balanserad vuxen tro behöver en människa få möjligheter att tjäna. En balanserad vuxen tro uppstår inte genom att man lyssnar och sitter på en bänk, utan genom det att höraren blir en görare genom att förverkliga sin heliga kallelse i vardagen och i församlingens gemensamma liv.

Jesus sade en gång till sina lärjungar när de var vid en brunn i Samarien (Joh.4) att hans mat var att göra Hans vilja, som har sänt honom. Vi erbjuds samma mat. Jesus vill leda var och en av oss personligen till betesmarken, där vi får vår mat. (Joh.10)

Församlingen borde vara en levande enhet, en organism, som lever ett övernaturligt liv mitt det naturliga. Dess centrala verksamhet vara uppbyggandet till att känna Jesus Kristus bättre som sker med den Helige Andes ledning och tjänande av varandra med heliga nådegåvor.
En sann församling är alltid en kristen gemenskap som är fylld och brukad av den Helige Ande och där medlemmarna är av fri vilja bundna till ordet. I den sanna församlingen finns det inte med några döda, andelösa lemmar som väntar på amputation eller helandeunder. Jag menar här människor som utan att binda sig till ordets auktoritet ägnar sig åt kristligt sinnad kulturhumanism som en hobby.

Kristen tro är inte ritualism, utan en levande personlig vandring med den levande Guden och Hans son i den Helige Ande. Det är dags för församlingen att återvända till sina urkällor och till Guds Vision, som är anledningen till att församlingen existerar.

Översättning: Emma Ingelsson Alkbring

Troende eller lärjunge? del 9

Lärjungaskap är alltså mer än att bara vara troende. Lärjungaskap är att ge sig själv frivilligt till Jesus Kristus så att han får styra suveränt. Vi kallas till lärjungaskap och som vi redan har märkt ser lärjungaskapet ut som en väg till undergången. Lärjungaskapet är dock enligt Bibeln en nödvändig förutsättning för att vi ska få uppleva Jesu Kristi närvaro i vårt liv som troende. Bibelns löften om välsignelse kan man bara få att uppfyllas genom att förbli i Jesus Kristus.

Uttrycket ”att förbli i Jesus Kristus” är ytterligare ett sätt att beskriva lärjungaskapet. Om vi läser ordet så som det är skrivet märker vi att för nästan alla välsignelser finns det ett villkor. Villkoret uppfylls genom den lydnad som frivilligt uppstår i ett hjärta som älskar Jesus. Lydnaden är i första hand inte en handling utan en viljeinriktning.  Lydnaden handlar om att våra hjärtan vill det som också vår Herre vill.

När vår vilja går i samma riktning som Guds vilja är inte längre våra egna förmågor eller krafter en betydelsefull del av genomförandet av Guds vilja. Gud uppenbarar sig själv som vår kraft i den Helige Ande och åstadkommer allt det som han önskar av oss. Gud tar själv hand om att det bärs riktligt med frukt. Vi får vandra i förut beredda gärningar som producerar förut beredda resultat, så som jag tidigare har konstaterat.

Lärjungaskapet är den enda relationen till Jesus som duger åt Gud. Vi är inte kallade till att ägna oss åt religiösa rollspel, utan till en levande relation med den allsmäktige. Denna relation är inte en relation mellan arbetare och arbetsgivare: det är en kärleksrelation. Det handlar om kärleken mellan två personer. I det att Gud får älska oss så att vi blir hela, genom sin son Jesus Kristus i den Helige Ande, tänds det i hjärtat en kärlek som riktar sig tillbaka till Gud. Den kärleken som är utgjuten av Anden och som har sitt ursprung i himlen är Guds eget varande i oss. Gud är kärlek, men kärleken är inte Gud på det sätt som många verkar tänka nuförtiden. Gud är kärlek och vill bli verkligt närvarande i våra liv och välsigna oss.

Syftet med lärjungens väg är att forma oss till rena kärl för ädelt bruk. Det är nödvändigt att rena oss från vår själviskhet för att Guds närvaros fullhet ska kunna ta över i våra liv på ett överflödande sätt. Slutligen handlar det om att det genom helgelselivet ska bli möjligt för oss att dröja kvar i Faderns kärleksfulla närvaro, ärliga och nakna utan skam.

Fadern går åter genom Edens lustgård sökandes och ropandes på människor vid deras namn. Vi är kallade vid namn var och en. Vi är inte produkter av ett blint naturligt urval utan skapelser av Faderns aktiva kärlek och nästan gudaväsen så som Bibeln säger. Vi får lita på att Faderns tankar för oss är fridens tankar även i försättningen. Han vill vårt bästa.

Vi får lägga ifrån oss den självbild som är förstörd av det mänskliga livet som innebär att vi ser oss själva som misslyckade, värdelösa, syndiga stackare och ta emot en ny identitet, identiteten som ett Guds barn. Vi får leva barnets liv, nära Fadern som alltid har velat älska oss och som utgav sin egen son som lösen för vår skull. Du är friköpt till priset av Jesu Kristi blod.  Du är alltså värdefull, så värdefull att Fadern betalade priset, som var hans egen son, för att få tillbringa evigheten med dig i en ny värld. Borde inte en sådan kärlek motivera oss, öppna vårt hjärta så att vi svarar med kärlek?

Och vi blir delaktiga i en kärlek med vilken vi kan, på samma sätt som Fadern, älska också vår nästa som ännu vilsen irrar omkring för att hitta vägen till frälsning, till Faderns famn,

Lärjungaskapet är en kärlekens förmån.

Översättning: Emma Ingelsson Alkbring